En målning. En tanke. En beskrivning.

Då jag gick hem från ett scout-planeringsmöte idag kom jag att komponera ihop en målning i mitt huvud. Eftersom jag inte kan måla men verkligen inte ville glömma min idé bestämde jag mig för att försöka beskriva den istället. Jag konstaterade ganska snabbt att det inte var lätt att med ord beskriva den scen som jag hade i mina tankar. Det var oerhört svårt. Helt omöjligt, om jag ska vara ärlig.
Hur beskriver man de färger som känns så verkliga för en själv? Hur kan man med ord förklara det liv och dramatik som finns i ens tankar? Hur skildrar man det drömlandskap som känns så tydligt att man faktiskt kan se det då man sluter ögonen?
Det går inte. Men jag har försökt.
Jag blev inte helt nöjd med resultatet, men bestämde mig för att publicera det i alla fall. Ni får ursäkta om det är lite flummigt. Men ge mig gärna kritik. Finns det något jag kan förbättra? Är det någon del av målningen som känns oförståelig,otydlig och konstig? (Vilket antagligen är hela målningen, men...) Jag ser det här som en övning för att förbättra min förmåga att beskriva. Så jag kan ta en hel del kritik. Nå här är den i alla fall:

Målningen var i mest i akvarell. Den föreställde ett havslandskap. Men det var inget vanligt hav. I nedre kanten sluttade mörka och våta klippor ned i ett stormande hav, ovanför havet spände sig en himmel full av mörka moln ovanför en glödande solnedgång. Men där slutade alla likheter med vilket havslandskap som helst. Solen gick ned i vänstra kanten och i högra kanten var molnen mörka och hotfulla. Ur dessa moln hade hon låtit en flock av galopperande hästar framträda. Målade med samma mörka nyanser som åskmoln. Hästarna var molnen som galopperade mot solnedgången med flygande manar och svansar. Samtidigt hästar och moln. Hästen som var närmast solnedgången färgades av dess strålar till en glödande varelse med pärlvit man och svans. De galopperade över ett stormande hav. Vågorna var målade med mörka färger, främst ett flertal mörka blåa nyanser men även grått och mörkgrönt, toppade av ett ljust grått skum. Där de kastade sig mot de mörka klipporna steg skummet ur havet som en flock stora fåglar. Fåglarna steg mot himlen i en kaskad av vatten och färgades blodröda av solens strålar
Hon hade använt sina mest glödande färger till fåglarna och den solupplysta hästen som kontrast till de mörka och olycksbådande stormfärgerna som hon använt till resten av tavlan. Eftersom hon hade använt akvarellfärger till större delen av målningen var den väldigt diffus, allting flöt ihop. Som en dröm.
Men i det nedre högra hörnet hade hon frångått akvarellen och istället använt färgpennor för att måla en del av ett rum i betydligt skarpare färger. Rummet var upplyst av ett stearinljus. I skenet från ljuset kunde man se en säng, på och runt sängen satt barn i olika åldrar som såg ut att lyssna på en ung flicka som såg ut att ivrigt berätta något. Ljuslågan lyste upp deras ansikten och ljuset glittrade i deras ögon medan de lyssnade på flickans berättelser. Men med ljuset skapades även skuggor, och dessa skuggor smälte samman med det stormiga drömlandskap som målats med akvarell. En bild av en dröm. En sagans värld.

Jag bestämde mig för att skildra målningen ur ett sådant perspektiv att jag även nämnt tavlans icke existerande konstnär, "hon", då jag tänkte mig en viss situation då tavlan beskrevs. Men den situationen orkar jag inte berätta om.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om det är någon som tycker att det här inlägget blev konstigt och flummigt. Men jag är sån helt enkelt...